Angryphil

Folk har frågat mig vad jag tycker är de 10 bästa filmerna detta decennium. Och en sak ska ni ha klart för er, det är löjligt svårt. Extremt svårt att ens försöka på en lista. Jag har dock en favorit från detta decennium, vilket jag kommer redogöra för er i slutet på detta inlägg.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, jag kommer helt enkelt nämna de filmer som fastnat på min hjärna och bara höfta fram en del.

Det svåra är att försöka börja någonstans (observera att jag kommer göra två stycken top-5 listor över 2009:s bästa filmer. En lista med lite kändare namn, och en annan lista med enbart okända, inte riktigt säkert på när jag ska börja med den listan, är ett par filmer jag vill hinna se innan jag kan göra den listan rättvis.)

Det jag tycker detta decennium har symboliserat mest är ju superhjälte-filmer samt filmatiseringen av min absoluta favoritbok. Men låt oss börja med superhjältarna.

Jag älskar serietidningar. Läst dem så länge jag kan minnas. De filmer som jag kommer att tänka på är Spider-Man 1-2, X-Men 1-2, Watchmen, Sin City samt The Dark Knight

Ja, jag valde bort Batman Begins, X-Men 3 och Spider-Man 3. Av enkla anledningar... De var helt enkelt inte tillräckligt bra. Oavsett vad alla fanboys säger om Batman Begins så var det en ganska medioker film. Actionscenerna var dåliga samt fightscenerna (vilket han gjorde bättre i uppföljaren), och man fick ju knappt se Scarecrow (exakt som med Two-Face, vilket jag heller inte gilla). Så gå och böla någon annanstans.

Spider-Man regisserades av en av mina favoritregissörer Sam Raimi. Mannen som gjorde självaste Evil Dead-trilogin. Om det inte vore för honom så skulle vi nog aldrig sett några bra serietidningsfilmer. Han tog verkligen ett koncept som ansågs svårt att göra bra, och ganska mesigt, till något actionspäckat, vackert och roligt att titta på. Och en rollbesättning som faktiskt kändes ganska klockren (samt cameos av min hjälte Bruce Campbell).

X-Men är min favorit serietidning. Jag kan den utan och innan, jag vet vem alla karaktärer är och har verkligen växt upp med dem. Därför såg jag verkligen fram emot att se dem på den stora duken. Och man blev verkligen inte besviken (förutom den sista eftersom Brett kukhuvudet Ratner verkligen pissade på allt Bryan Singer hade åstadkommit innan honom). Med intressanta roller och storspelande av Hugh Jackman och Ian McKellen, samt gedigen och intressant story.

Sin City. Väldigt film-noir, väldigt mörk, väldigt vacker, väldigt väldigt bra. Vad ska man säga? Klockren, stilisk. Jag kan hålla på att ösa på med superlativ men jag tror nog ni förstår vad jag vill säga.

The Dark Knight behöver jag inte gå mer in på. Jag tror nog alla vet vad jag vill ha sagt här.

Nu... Den jag hade mest problem med i början (på grund av fanboyism), men lärde mig att älska senare. Watchmen. Jag vet om att jag sa att X-men är min favorit serietidning. Men Watchmen är så mer än så. Det är mer än en serietidning. Iallafall. Watchmen. Det kändes precis som att läsa novellen när jag tittade på filmen, och jag har faktiskt kommit i fred med slutet nu, även om jag stör mig på att Niteowl får ett utbrott vilket jag, personligen, tycker gör att han väljer sida i konflikten och på så vis gör bort sig som den neutrala och den som inte riktigt har bestämt sig vad som är rätt och fel. Grejen med Watchmen är att den ska vara tvetydig. Men filmen gör dessvärre valet till dig, mer eller mindre.

Och nu över till filmatiseringen av min favoritbok. En bok som jag läst 10-20-tals gånger. I olika versioner och språk. Lord of The Rings. Vad finns det att säga? Episk. Fantastisk. Magisk. Häpnadsväckande. Vår tids största epos. Jag vet inte vart jag ska sluta. Men det var helt fantastiskt att se sin favoritbok på film. Helt otroligt.

Memento. Regisserad av Christoper Nolan. En film som börjar i slutet, och sen jobbar sig tillbaka till början. Om en man som inte har något närminne. Med hjälp av lappar, foto och tatueringar så försöker han komma ihåg vad han har gjort 10 minuter tillbaks.

Requiem for a Dream. Så nära på att bli min favorit. Om det finns en 2a på listan så är det denna. Lycka, total misär. Man pendlar själv emotionellt genom hela filmen. Regisserad och skriven av Darren Aronofsky. Mannen som regisserade Wrestler, med Mickey Rourke som gjorde en fantastisk roll och förtjänade att vinna Oscar, vilket han dessvärre inte gjorde. I min mening kanske den största skandalen på Oscarsgalan på väldigt lång tid. Jag har redan skrivit om 2007 och 2008 redan, så jag tror inte jag behöver kommentera om filmerna från de åren.

Shaun of the Dead, 28 Days Later och Jack Ketchum's The Girl Next Door är de tre skräckfilmerna som står ut under detta decennium. 2 zombie-filmer och en riktigt fucked-up, knytnävsslag i magen film. Måsten för alla skräckälskare.

Två stycken Johnny Depp-filmer får jag också klämma in, de som stod ut för honom är Sweeney Todd samt Finding Neverland. Vad mer kan man säga om honom? En extremt talangfull skådespelare som får allt att verka så naturligt.

Lost in Translation. Bästa komedin under detta decennium. Söt, rolig, allvarlig och så extremt träffsäker när det kommer till två helt skilda kulturer som krockar. Att vara ensam i ett främmande land. Helt otrolig film.

Och sen så vill jag även berätta om ett par utländska filmer också. Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away), Cidade de Deus och El laberinto del fauno. Alla magiska och nästintill perfekta. Jag vet inget mer om vad man kan säga om dem. Cidade de Deus är rå, El laberinto del fauno är vacker, och Spirited Away är helt magisk.

Detta var filmerna som jag kom på sådär på rak arm. Vilken är då, enligt mig, den bästa filmen under detta decennium?

Oldboy. Regisserad av Chan-Wook Park och den handlar om Dae-Su som kidnappas och blir inlåst i 15 år utan att veta varför. Helt plötsligt står han där med massvis med pengar, ny kostym och med många frågor men inga svar. Filmen visar hans jakt på svar, och filmen är verkligen helt fantastisk. Rå och brutal och stundtals väldigt oskyldig. Med ett slut som får er att tappa hakan. Vacker att titta på, och vacker att lyssna på. Musiken är verkligen fantastisk. Och en fightingscen som jag anser vara den bästa någonsin.

Oldboy. Bästa filmen.

Jag vill först börja med att säga att recensionen kommer inte ha någon vidare struktur. Jag lär säkert hoppa fram och tillbaka och göra lite som jag känner, men detta är ju min blogg så ni har helt enkelt inget att säga om det.

Jag kan förstå att ni gick och såg den första Transformers. Den handlar om robotar som spöar robotar, och vem vill egentligen inte se det? Den gjordes också av popcornfilmens konung, Michael Bay. Så man gick dit för att se lite hjärndöda explosioner och så vidare.

Men efter att ha sett den första, för att sen gå tillbaka för att se den andra måste jag bara ställa en enkel fråga… Vad fan tänkte ni med egentigen? Det finns absolut ingen ursäkt till att se uppföljaren till en hemsk film. Och det är ert fel, ja ERT fel att Bay får göra film efter film. Filmen riktar sig till efterblivna 7-åringar, så om ni uppskatta den, grattis. Verkligen grattis. Då vet man precis vart ni ligger någonstans.

Herregud. Alltså, när jag såg klart den i natt var jag tvungen att gå och lägga mig för jag var så extremt jävla sur. Jag var så arg att jag skaka. Filmen var hemsk, horribel. Utan tvekan den sämsta filmen 2009. Och det säger jag inte enbart som ”Oh, den hade så stor budget och borde gjort bättre ifrån sig, bla bla bla”, nej, jag menar verkligen att det var den sämsta filmen 2009. Punkt. Så sjukt sexistisk, så sjukt rasistisk. Så löjlig, så dåligt filmad, hemska skådespelare, håriga rövar som man inte borde se. Alltså, det är en hög med skit. Verkligen.

Vad som gör mig ännu argare är att det definitivt kommer en 3a också. Fan ta er. Dra åt helvete.

Jag ska försöka samla mig nu och gå igenom steg för steg vad som är fel med filmen. Jag ska försöka göra det så kort som möjligt eftersom folk läser bloggar för kort information.

Låt mig börja filmandet av ”actionscenerna”. Visst det var action, men varken några scener man kunde njuta av. Alla robotar ser typ identiska ut. Och när de väl börja slåss så visste man inte vem som var vem, vem som vann, eller om det var en god eller ond som fick mest stryk. Allt var som i en jävla klump. Måste man filma det så nära och så skakigt? Jag känner mig inte ”inne i” filmen. Jag känner mig bara illamående. Ta och lär från typ Avatar och Lord of The Rings. Så gör man actionscener.

Alla har typ samma färg också. Jag kunde inte se vem som var vem. Jag var verkligen helt jävla lost ibland.

Och sen i början, den bilen som kör iväg, jag visste inte om det var en god eller ond. Man fick ingen förklaring till vad han var. Sen så sågades han i mitten så tänkte jag ”Ehhhhm, ond va?”.

Och de där jävla tvillingarna. Vi får kalla de huvudrollsrobotar för de har mer tid på duken än Bumblebee och Optimus Prime. Och de två är de mest rasokänsligaste karaktärerna som någonsin har skapats. Jag kände mig extremt förolämpad och riktigt obekväm varje gång de fick utrymme, och jag är inte ens svart. De är värre än Jar Jar Binks. Helt otroligt...

Och det är ju det, det fanns så mycket man kunde tagit bort, så extremt mycket man kunde tagit bort.

Varför var den så jävla lång? Vad är det med dåliga filmer och extrema längder nuförtiden? Vad hände med tiden när dåliga filmer var typ en timme och 10 minuter lång. Nu så ska dåliga filmer vara över 2 timmar lång. Vad är det för något? Tror de verkligen att folk orkar med så mycket? Filmen måste ha varit längre än någon av Lord of The Rings-filmerna.

Ok. Låt oss prata om scenariorna i filmen och se om de hjälper att driva fram handlingen i filmen.

Sam går till College? Nej. Gör inget för handlingen.

Sam är på College? Nej. Enda man får är att man träffar en av alla 15 sidokaraktärer. Hans rumskamrat.. Kommer inte på hans namn nu.

En annan sak som jag stör mig på. Jag vill gärna gå på samma College som Sam. Det fanns inte en enda tjej som inte var toksnygg och hade DD-bröst. Var är alla fula eller alldagliga tjejer?

Och sen när är ett rum så jävla stort? Jag har bott i korridor, rummen är verkligen inte så stora. Och hur fan får man tag på en Mountain Dew-maskin?

Oh ja, Michael Bay hade sina filmaffischer uppe på väggarna i rummet. Väldigt snyggt gjort. Göra reklam för dina filmer i en av dina filmer? Klass på det. Idiot.

Hela scenariot med att han har den där biten på sig (den han tappar i början av filmen som går igenom golvet och får köksartiklarna att komma till liv och attackera dem) skrivs helt av eftersom de onda går till en jävla militärbas och tar en likadan bit. Så allt det där var också totalt värdelös. Hela Sams karaktär är totalt jävla meningslös. Han behöver inte vara där. De mänskliga karaktärerna behöver inte ens vara med, för de gör ingenting för att hjälpa storyn framåt. Absolut ingenting. För vad vill vi se? Vi vill inte se dem. Vi vill se alla Transformers.

Oh ja, hans mamma käkar haschbrownies. Vad fan var det med det? Sådär beter sig inte folk som är höga på marijuana. Vad fan är det för skitsnack egentligen? Det måste ha varit kokain i skiten med.

Ok, hur många comic relief karaktärer var med i filmen? Roboten med käpp och skägg, tvillingarna, föräldrarna, den där lilla roboten som de fångar, hans rumskamrat, John Turturro, dvärg säkerhetsvakten,  den där agenten som tar över NEST, jag vill inte komma på fler, men ni förstår vart jag vill gå väl? Alldeles för många, och de gör inget alls för storyn mer än att vara jävligt störande.  Det känns tillräckligt nu.

Och deras astronimi-lärare. Han refererar sig själv som gud, och är tydligen någon jävla pimp som ligger med alla DD-studenter. Vad fan liksom?

Och ja, regeringen lyckas liksom undanröja att stora jävla robotar förstör halva städar. I Michael Bays värld finns inga reportrar, kameror, internet etc.

Man får inte tillräcklligt med frågor svarade. Varför är skäggroboten den enda som kan teleportera? Varför är Optimus den enda som kan döda The Fallen? Varför? Man får liksom inga svar alls.

Man kan inte identifierar sig med någon karaktär alls.

Och ja, fattar mig inte på Decepticons. De kommer ut från ägg. Vaddå? Knullar de eller? Ingen förklaring där heller. Fanns ju en som hade pungkulor, så kanske?

Toaletthumorn… Hundar har sex och massa sådant. Pungkulor. Penishumor. En har sex med Megan Fox ben (vilket jag i och för sig har stor förståelse för). John Turturros röv. Nej tack. Jag behövde inte se den delen av honom, någonsin. Gaaaah. Ännu ett exempel på vem filmen riktar in sig på.

Alltså, grejer händer i filmen, men det betyder ingenting. Totalt inget. Det är där för att det ska hända saker. Så mycket händer i filmen, men egentligen så händer ingenting…

En av de dummaste scenerna händer i början. Sam tappar den där Allspark:en eller vad den heter och blir attackerad av Decepticons. Han skriker att Bumblebee ska hjälpa honom, Bumblebee hoppar ut ur garaget och dödar alla onda robotar. Sekunder senare så säger Sam till honom att han inte behöver honom, alltså, Sam dog nästan och skrek på hjälp, och sen så säger han att han inte behöver honom? Logiken i det är vad då? Och vem vill tacka nej till en sjukt cool bil som också är en robot som gör precis vad du vill för honom? Vad i helvete? Vad är det för fel på filmen? Sam är sjukt korkad.

Sen så kan tydligen Decepticons göra sig själv till människor? …. Ok… Ehhhm, kändes så sjukt Species-aktigt över det hela.

Och USA måste ha världens sämsta armé. De har superbevakning av Megatron, som ligger på havsbotten, och en All Spark i ett valv någonstans. Och det stoppar verkligen inte Decepticons alls. De bara hoppar i vattnet och får Megatron tillbaks. Och med hjälp av "Liquid Metal" (Terminator 2 någon?) kommer de in i basen och snor den andra biten All Spark. Alltså, vad i helvete? Lite väl lätt va? All utrustning, alla vapen och all överbevakning, och det gör absolut ingenting.

Och det är bra att Michael Bay verkligen visar oss varför Megan Fox är med i filmen. Hon är ingen bra skådespelerska och hon gör inget för storyn, hon är där för att visa sin röv i tajta kläder. Det är därför hon är där. Inget fel med det, men om du vill göra en seriös film, varför ens tänka i de banorna? Första gången man får se henne så sitter hon sjukt konstigt på en motorcykel med röven rakt ut och kameran visar oss precis vad som var meningen med den scenen.

Och sen, detta är en barnfilm. Det är det ju. Men ändå så finns det så mycket sexskämt, skämt om kukar och folk skriker fuck och pussy. Jag är ingen som bryr sig, men när det är så klart över vem man riktar sig mot, varför ens ha med det?

Jag ser hellre Twilight än Transformers: Revenge of the Fallen.